Digitaliseringens vara eller inte vara – det är inte frågan

Det känns som att jag de senaste veckorna stött på mer kritik och negativa röster gällande digitalisering i skolan än vad jag gjort på väldigt länge. Först ut var en lärarfortbildning där många hade väldigt starka åsikter om allt vad digital teknik, programvara och programmering heter. Att rektorn var den som förde fram de mest negativa tankarna var sorgligt, samtidigt som det så konkret visade på betydelsen av rektorns ledning och uppmuntran i förnyelsearbetet. Utan en drivande kraft som ser åtminstone lite positivt på det som sker runt om oss, blir det svårt för lärarna att gå framåt.

Förra veckan meddelade så den svenska regeringen att Skolverkets förslag på läroplansförändringar kommer träda i kraft, utan desto större förändringar, så att man får inleda redan nu i höst, medan det blir skarpt läge från hösten 2018. Detta föranledde naturligt nog mycket diskussion, där många fällde en lättnadens suck över att beslutet äntligen kom, medan andra tog tillfället i akt att engagera sig i en kritisk debatt. Som Karin Nygårds påpekar i ett blogginlägg på Pedagog Stockholm bottnar troligen en stor del av denna debatt i oro. En oro för att tiden inte ska räcka till, en oro för att viktiga baskunskaper ska åsidosättas pga allt det nya, en oro för att barn och unga ska gå miste om något väsentligt.

En annan orsak till kritiken verkar ligga i okunskap – detta gäller till exempel då det kommer till frågan om programmering. I en ledare i Expressen den 11/3 2017, ifrågasätter man hur framtidens ingenjörer ska gagnas av Javakod i stället för matematik. Under ett stort seminarium som jag deltog i förra veckan ifrågasatte man programmeringens roll i skolan, då man upplevde att det troligen inte kommer behövas så många programmerare framöver. Detta visar på problematiken i att använda begreppet programmering – tankarna går till koden, fast det handlar om så mycket mer än så.

I ledaren verkar man också jämföra päron med äpplen då man använder forskning som antyder att läsning och antecknande på dator har en negativ effekt på lärandet som ett argument mot programmering. Jag kan inte se hur dessa relaterar till varandra? Den ena handlar om att använda digital teknik, medan den andra handlar om att lösa ett problem, förverkliga en idé eller skapa något nytt.

Visst finns det forskning (bl.a. den som hänvisas till i Expressen-artikeln) som visar att studerande inte når samma resultat med digitala verktyg som med traditionella. Så sent som förra veckan (8/3 2017) förde YLE fram en studie gjord av Janne Säntti vid Helsingfors universitet och Antti Saari vid Tammerfors universitet, som konstaterade att digitalisering i skolan (det så kallade digiskuttet i Finland) i värsta fall kan handla om att pappersböcker förs över till digitalt format. Många studier, bland annat en rapport publicerad av OECD, har konstaterat just detta – att negativa effekter på till exempel lärandet har mer att göra med en oklar pedagogik (man har inte en klar målsättning för varför man använder ett digitalt verktyg) än tekniken i sig (s. 191):

Här finns helt klart mycket att göra. Men det får inte innebära att vi låter bli att fokusera på andra aspekter av digital kompetens under tiden. Förutom användningen behöver vi också fokusera på innehåll och konsekvenser – att utveckla ett kritiskt och medvetetet förhållningssätt till all den information vi möter, en insikt i de digitala spår vi lämnar efter oss och hur algoritmer formar vår världsbild, hur alla (inte endast vita män) kan delta i byggandet av den digitala världen, osv. Min oro ligger i att barn och unga inte ska få likvärdiga möjligheter att förstå och delta i  det samhälle de växer upp i, om dessa frågor inte tas upp i skolan. Min oro bottnar i att ha ett digitaliserat samhälle där ansvaret och därmed även makten överlåts till några få utvalda om man inte själv upplever att man kan ta en aktiv roll.

Missförstå mig rätt – jag välkomnar kritiska röster och en konstruktiv debatt. Men när debatten inte är välgrundad och/eller blir ensidig är det inte längre frågan om en debatt. Och det blir allt annat än konstruktivt.

Digitaliseringen är ingen trend. Vi kan inte fortsätta debattera dess vara eller icke vara. Samhället digitaliseras vare sig vi vill eller inte. Och jag hoppas vi snart ska kunna komma över den diskussionen och blicka framåt – tillsammans! Får avsluta med att citerar Karin, a.k.a. @grishund, på Twitter:

Om det som sker nu i skolan är så förkastligt – vad och hur borde man göra i stället?

 

2 thoughts on “Digitaliseringens vara eller inte vara – det är inte frågan

  1. Michael Sillion Reply

    Ja! Helt rätt! Digitaliseringen är ingen trend. Vi måste lära oss hur man blir en människa i det 21 århundradet. En global medborgare som som kan verka i, främja och bygga ett bra samhälle åt oss själva.

    Det är inget hokus pokus eller magi. Vi vet hur vi gör. Och tiden finns visst. Vi vet idag att vi kan lära oss saker mycket snabbare och lättare med rätt fokus och mindset. Nyfikenhet, Social motivation, Skoj, Storytelling och framför allt annat “Flow states” gör att vi lär oss bättre.

    Jag har precis läst ut Stealing Fire med Steven Kotler och Jamie Wheal som en ny pusselbit om hur vi gör.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *