A goal without a plan is just a wish

Jag höll i dag en presentation på temat “Digitaliseringen förändrar allt” för två grupper lärare och det medför alltid lika intressanta diskussioner! Det blir tydligt hur ordet ”digi” av många upplevs som något av ett mantra som dyker upp i de mest varierande sammanhang. “Ordna digitala prov. Skaffa digitala läromedel. Hjälp barnen fatta medvetna beslut på nätet. Se till att eleverna har tillgång till teknik. Förstå hur algoritmer påverkar vårt samhälle. Välj rätt appar. Förstå hur tekniken fungerar. Hjälp barnen bli innovativa och kreativa. Undervisa programmering. Skapa digitalt med barnen.”

Inte konstigt att det kan kännas övermäktigt! Den goda nyheten är dock att det går att börja med små steg – inget blir bättre av att försöka svälja den digitala elefanten på en gång. Att digitalisera verksamhetskulturen måste få vara en process, en resa – inte ett skutt som man ibland får höra om i samband med digitaliseringen av den finska skolan.

“It is better to take many small steps in the right direction than to make a great leap forward only to stumble backward.”

Vart är vi då på väg? Då det kommer till digital kompetens inom den grundläggande utbildningen anger såklart läroplanen målsättningarna, men hur ska vi nå dit? Att digital kompetens skrivs in i läroplanen föranleder ett fortbildningsbehov både bland skolledning och lärare – det är inget som de har med sig från tidigare och inget man kan förvänta sig att de ska ta till sig på egen hand. Den senaste läroplansändringen motsvarar inte att lägga till lite mer matematik eller öka på antalet moment inom slöjden. Det nya innehållet är för de allra flesta lärare helt nytt. Samtidigt är det kanske inte helt klart vad allt det “nya” innebär i praktiken.

I och med mitt arbete i Sverige har jag insyn i t.ex. hur ändringarna i läroplanen sköts där (bl.a. via gemensamma kompetensutvecklingsmoduler och nationella samarbetsprojekt mellan kommun, skola, akademi och näringsliv). Visst finns det brister även på andra sidan viken, men det jag saknar här hos oss är en nationell satsning för att främja likvärdigheten runtom i landet. Visst görs det en hel del bl.a. via tutorlärarutbildningar, fortbildningar och utvecklingsprojekt, men dessa satsningar skalar inte upp särskilt lätt, och dessutom främjar många av dem i första hand de kommuner som har en kultur av att aktivt söka pengar och projekt. Detta leder till en ojämlik situation mellan kommuner och skolor, vilket naturligtvis direkt även påverkar eleverna.

Finns det en helhetsbedömning över det nuvarande läget? Finns det en konkret plan framåt för att nå de målsättningar som läggs fram i läroplanen, till exempel för att öka den digitala kompetensen på ett likvärdigt och inkluderande sätt? Vem har det huvudsakliga ansvaret för att målsättningarna uppfylls? Vad är miniminivån? Hur följs arbetet upp? Hur kan vi garantera att alla elever får liknande möjligheter – oberoende av var de råkar bo och vilket språk de råkar tala?

Ingen blir gladare än jag, om det visar sig finnas svar på de här frågorna. Men om inte, så borde vi väl börja fundera på dem på allvar?

Med enskilda insatser kommer vi en bit på vägen, men om nu digitaliseringen inte är ett skutt utan en resa (eventuellt utan slut :)) tror jag att det är av största vikt att få till en långsiktig satsning mellan olika intressenter och organisationer. Det viktiga blir då också att säkra att det svenska inte hamnar i skymundan. Svenskfinland är relativt litet, varpå en gemensam finlandssvensk satsning också är möjlig. Vi har dessutom den stora fördelen att enkelt kunna dela erfarenheter och arbeta tillsammans med kolleger i Sverige.

Vill du vara med och fundera på en vägkarta för att säkerställa kontinuerliga och likvärdiga möjligheter kring digital kompetens – hör av dig! Och om du tycker att jag är helt ute och cyklar får du gärna berätta det också 🙂

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *